onsdag 27 mars 2013

Road trip

 

Ibland springer man, helt oplanerat, på en affär som har allt det där som man tycker om och gärna skulle vilja ha! Idag hade jag det stora nöjet att tillsammans med mellandottern åka iväg på en road trip till nasarnas hemstad Borås, där vi skulle titta i en klädaffär som hon sett på nätet och blivit förtjust i.


På promenaden dit efter att ha parkerat bilen, så kom vi förbi en inredningsaffär som liksom SÖG oss in genom dörren. Det var påskpyntat på utsidan, men helt utan skrikiga färger och plotter - bara rostrött och enkla växter och örter. Gick omkring en stund och njöt av alla roliga, vackra, slitna och udda shabby chic-prylar, och jag kunde inte motstå att köpa två små fåglar i gjutjärn… Totalt onödigt, men de kommer att passa sååå fint med Buddha i trädgården.





 Tog oss sedan vidare till ”rätt” affär, men den var en besvikelse, så på tillbakavägen kunde vi inte låta bli att gå in hos Hjärterum igen och ta lite bilder! Vissa miljöer, och ibland  även föremål, förmedlar en känsla som lägger sig som varm och mjuk vadd inuti mig och gör mig löjligt glad - dem vill jag spara, plocka fram, njuta och inspireras av om och om igen J.






























Ingen utflykt utan fika, och vi hittade Café Orion med anor från 1930-talet där det verkade som att man hade ursprungsmöblemanget med bland annat de slitna stolsdynorna kvar... Väldigt mycket gott fanns att välja på!



I rätt sammanhang är det helt ok med starka färger, för det hade ju sett lite konstigt ut med en rostig och sliten bakelse?! 

GLAD PÅSK(kyckling) ÖNSKAR JAG ER ALLA!




Min fina, allra mest älskade mellandotter! 


söndag 24 mars 2013

Skyddsvärd natur med hög biologisk mångfald


En helt fantastisk söndag med fyra vårglada hundar på promenad i mina hemtrakter, blev det idag. Solen värmde så skönt att luften för första gången på jag-vet-inte-när kom upp i dryga 5 plusgrader!


Närmaste granne till gården där jag växte upp är sedan mer än 50 år en, av människor, övergiven och öde plats. Husgrunden står kvar och en liten oansenlig skylt, som en skolklass för många år sedan satt upp, ger information om att här var det bebott i mer än 40o år - tänk så många sådana här små nedlagda torpställen det finns runt om i landet! Tragiskt, tycker jag.





Här växer den rödlistade (”nära hotad” enligt Artdatabanken) LUNGLAVEN på de gamla askarna. Den anses vara en signalart för skyddsvärd natur med hög biologisk mångfald - och är sååå vacker!




Om man tittar uppmärksamt ser man ett och annat spår efter mänskligt liv också…






En emaljerad kaffepanna...



... en gammal zinkbalja...



... och ett fruktträd, förstås


Tänk, alldeles, alldeles snart kommer det att vara vackert ljusgrönt och vitsippsvitt ( i stället för snövitt) i den här dungen.


Isen ligger fortfarande tjock på sjön...



... och i skogen har den inte heller smält undan ännu. Visst är det vackert?! Här ser den nästan ut som fossil.






Vad är en skogsutflykt utan kaffetermos?!





Det finns ingenting så läkande och uppfriskande för själen som att gå ut i naturen och andas, lukta, titta, känna! Och, som sagt, dricka en kopp kaffe... J

Hoppas att också du haft en bra dag!






lördag 16 mars 2013

Med kameran i högsta hugg


Barnbarnskonst

Iiiiiiiiii, jag har börjat på en fotokurs! Så vansinnigt roligt och spännande att ÄNTLIGEN få lära sig kameran som jag fick för snart ett år sedan, och som jag inte ens hade bytt språk på… än mindre förstått hur jag skulle gå in i menyn, ändra inställningar eller ta kort manuellt med utan bara använt automatiken. Men NU ska det bli andra bullar, förlåt, kort!

Första lektionen gick vi i huvudsak igenom de två viktigaste sakerna på kameran – bländare och slutare. Och så en rad termer förstås som Av, Tv, skärpedjup, skalor, exponeringskompensation, ISO, siffror och bokstäver i en enda röra. Kommer att ta massor av tid, upprepning och övning innan jag får in allt det där i huvudet.

På följande bilder har jag i alla fall provat stor bländare för att få ett kort skärpedjup, vilket betyder att jag försökt lägga skärpan på en eller två av färgplupparna och låta resten vara suddigt. Vackra färger blev det i alla fall J.






På nedanstående bilder har jag använt olika bländare, och här syns en tydlig skillnad. Stor bländare = skarpt blåbärsris och suddig snö. Liten bländare = hela bilden är skarp. De här korten är för mörka men jag försöker lära mig en sak i taget, trots att jag egentligen väldigt gärna vill kunna ALLT med en gång…






Från och med nu och till dess kursen är slut om sex veckor får vi inte använda autoinställningar alls, utan bara köra manuellt. Det är verkligen med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot detta, och det kommer förmodligen inte att bli ett enda fint kort under lång tid framöver. Nu när naturen snart är som allra vackrast... ja, ja, får väl fotografera på bara ett avstånd, i ett ljus och på en hastighet hi, hi. Bara närbilder då, kanske. Eller bara vyer. Kan bli väldigt intressant!


torsdag 14 mars 2013

"Jag reser mig igen, jag reser mig igen"


14 mars och minus 14° på morgonen. Man kan förstå att snödroppen känner sig lite frusen, och hänger med både blomma och blad…


... men så fort solstrålarna får en chans att värma i det skyddade läget och temperaturen kryper upp mot noll, så reser den sig stolt upp igen.


Jag försöker att inte längta efter värmen, utan vara här och nu. Njuter av solen och allt ljus som gör dagarna längre och längre. Av fåglarna som definitivt känner att våren är på väg, och som håller konsert till glädje för oss alla. Av snödropparna som trotsar kylan och växer upp, bara för att det är dags att göra så.

Och tänker att kylan liksom fryser fast våren, så att den blir riktigt låååång och härligt utdragen - vilket jag tycker väldigt mycket om!




Stora, vackra nyfallna snöflingor på ängeln



måndag 11 mars 2013

En obekväm sanning som skaver



Idag blir det ett något bekymrat och självrannsakande inlägg. 

Varför ska det vara så svårt att göra "rätt" utifrån sin egen övertygelse? Som till exempel det här med miljöval, och framför allt mitt bilanvändande. Härom veckan kom en ny rapport om att världens befolkning bara fortsätter att kraftigt öka de utsläpp som höjer jordens medeltemperatur, trots att vi måste sänka utsläppen fram till 2020 för att kunna hålla temperaturhöjningen till max 2° (som anses vara en ”safe limit”). När man sedan hör att ett enda kolkraftverk i Kina släpper ut lika mycket koldioxid per år som hela Sverige under samma tid, så blir man ju lätt mörkrädd över sakernas tillstånd. Men varför skulle, i rättvisans och jämlikhetens namn, inte alla kineser, indier, afrikaner med flera vilja ha samma standard och bekvämligheter som vi?




Jag är egentligen inte ett dugg oroad över planeten Jordens framtid, men däremot över arten Människa och allt annat levande. Och det känns inte bra. Inte alls bra. Men det hjälper ju liksom inte hur o-bra det än känns, om jag inte tycker att jag kan påverka det stora skeendet. Därför försöker jag döva mitt dåliga samvete och gör det jag anser att jag kan utifrån mina förutsättningar, och så undviker jag att fördjupa mig i alla hot som ständigt dyker upp eftersom det bara skapar en obehagligt förlamande känsla.




Saknar dock ibland det brinnande, idealistiska engagemang jag hade när jag var yngre, då jag försökte jobba för det jag trodde på genom att prata med folk, argumentera, demonstrera mot kärnkraft, vara aktiv i kommunens miljögrupp. Massor har hänt, men det räcker ju inte! Och till slut blir man gammal och trött. Ger upp? Ja, kanske. Men kan ändå inte låta bli att fundera. På HUR vi ska lyckas vända skutan? VARFÖR vi inte fattar vad som håller på att hända...? VAD vi ska göra för att kunna påverka varandra, utan att ses som tjatkärringar/gnällgubbar, och vad vi KAN göra mer än att se om våra egna hus, föregå med gott exempel?

För visst måste det gå, om alla goda krafter i alla länder går samman och gör något riktigt radikalt tillsammans?





Trots att jag ända sedan i slutet av 1960-talet som ung tonåring förstått hur livsavgörande viktigt det är, för människans fortsatta (drägliga) existens, att vi är rädda om den jord vi ärvt och bara har till låns och bland annat får ner koldioxidutsläppen så gör jag, liksom de flesta, idag ändå mängder av val där jag utgår från mitt eget välbefinnande och mitt eget, högst personliga, bästa. Och inte alls agerar utifrån mina kunskaper och det jag egentligen tycker.





# Som när jag under vinterhalvåret ska vara på gymmet kl 06.45 – då tar jag INTE cykeln utan bilen… För att jag är bekväm, och för att det ger mig tillfredsställelse att få träna ihop med vänner och samla energi inför dagen.

# Eller när jag såg Tutankhamunutställningen i Malmö – då tog jag INTE tåget utan körde bil. Vi var visserligen fem som samåkte och min bil är en s k ”miljöbil”, men ändå… Varför? Jo, för att det var bekvämare, och för att det blev billigare.

# Eller när jag åker in till Göteborg – då tar jag inte heller buss/tåg/spårvagn, utan bil. Dels för att det nya biljettsystemet är så urbota korkat, men också för att jag tycker att det blir för lång tid för hundarna att vara ensamma hemma om jag ska åka kollektivt. I just det här fallet handlar det alltså inte enbart om min egen bekvämlighet.

# Om jag inte haft hundarna hade jag säkert dessutom gjort minst en flygresa till utlandet varje år – bara för mitt eget höga nöjes skull.

# När vi simmar i Alingsås kl 7 på morgonen så åker vi bil. Oftast är vi fyra gudinnor - ibland i tre bilar… bara för att en jobbar i stan, två ska stanna kvar och göra annat och jag ska tillbaka hem. Skulle ju kunna simma senare på dagen och i och med det åka tåg, men återigen spelar min lust in; lusten att umgås med människor jag tycker om.

# För att inte tala om alla bilresor hundarna och jag gör, bara för att få strosa omkring i våra favoritskogar!




Skulle kunna göra listan precis hur lång som helst på hur inkonsekvent jag lever, och hur himla jobbigt det blir i mitt hjärta och huvud.  Vill ju kunna säga till mina barnbarn och eventuella barnbarnsbarn när de frågar varför vi, trots att vi visste, inte gjorde något i klimatfrågan: ”Jag gjorde allt jag kunde”. Men så kommer det inte att bli, jag kommer bara att kunna säga; ”Jag gjorde allt det som passade mig, och min livssituation, att göra”. Köpte all mat ekologiskt odlad, försökte konsumera måttligt, sopsorterade, köpte miljömärkt el från förnyelsebara energikällor, värmde mitt hus med bergvärme, körde miljöklassad bil, komposterade. Men det var knappt en droppe i det oändliga havet...

Det är den bistra, obekväma sanningen. Och den skaver och gnager.