Vår i Säveåns naturreservat, del 1 - mars

"Min" stig - en av många som leder in i reservatet.
Det är den 16 mars och allt är fortfarande bara olika nyanser av brunt.

Det enda gröna jag än så länge kan hitta, är mossa.

 Tar ofta mina hundpromenader längs Säveåns naturreservat, och njuter vid den här tiden på året av hur naturen långsamt vaknar – i år väldigt långsamt. Miljön här blir aldrig tråkig eller enformig, den skiftar med årstiderna och är ALLTID lika vacker. Den förstärker min glädje när allt går min väg, tröstar när jag är ledsen, väcker upp min själ när den känner sig lite vissen, blåser liv i kroppen om den är trött – den är liksom ett koncentrat av allt gott här på jorden.

  

Tycker att allt det vilda och orörda är SÅ vackert!

Hela mars har det varit minusgrader på nätterna (de första veckorna ända ner till -15°), isande nordostlig nare och bara några ynka plusgrader dagtid, så trots att solen skinit helt underbart varje dag har tjälen inte gått ur jorden och inte en enda blåsippa har vågat sig upp. I bäckar och på stigar låg isen fast, och på kvistar och nedhängande  grenar som hade kontakt med vattnet satt isen kvar länge – det var som om den inte ville smälta bort, utan klamrade sig fast vid sitt isliv för allt den var värd.

För mig är det inget problem att isen dröjer sig kvar, för den skapar så otroligt vackra formationer att njuta av! 

Istunnel

I varenda liten bäck som rinner ner i ån ligger det is kvar.

Fjolårsvass

Blåsippsbladen från i fjol som de nya knopparna snart kommer att växa upp ur.

Fåglarna trivs vid vattnet och i hasseldungarna, och utöver alla de arter jag ser vid fågelbordet hemmavid så finns här strömstare, kungsfiskare, häger, vigg, forsärla, bofink, grönsångare, gräsänder och knipor. Fågelsången är väl, tillsammans med ljuset, ett av få tecken hittills på att våren ändå är på väg... Även ett ekollon som gärna vill slå rot, växa upp och bli en stor ek måste  väl vara ett vårtecken?

Den tidiga våren är en så bra tid att studera fåglar på för mig eftersom det ännu inte kommit löv som skymmer ”sikten”. Hör jag en fågel men inte minns vem det är kan jag, om jag har tur, lokalisera arten genom att bara se mig omkring i träd och buskar. Yngsta dottern är den som lärt mig det jag kan om fåglar, deras liv och läten, men varje vår måste jag repetera och lära om. Och jag har knep.

Herr och fru knipa

Bo Lövner till exempel. Bofink och lövsångare tycker jag har ganska lika sång, men lövsångaren sänker tonen i slutet av sina strofer medans bofinken låter lite ”käckare” och stannar kvar på en högre ton. Först måste jag komma ihåg vilka två fåglar det ÄR som låter lika; ”Bo” får då stå för bofink och ”Löv” står för lövsångare. Nu har ni naturligtvis förstått att ”ner” då betyder att det är lövsångaren som går ner. Sådana här ordlekar hjälper mig i många situationer J.

Två vigghanar

I vinter verkar det som att bävrarna varit mer aktiva än någonsin, och jag har sett sju stora, fällda alar längs ån. Nu senast var det två träd alldeles bredvid varandra – ett som redan ramlat och ett som de håller på att arbeta med. Det fallna trädet var till hälften barkat, och man kan ju undra vad de gör med allt detta material som de jobbar så hårt med att få ner? Vad vi kan se har de inget bo här, och träden ligger kvar i vattnet – hmmm. Skulle gärna bli en fågel så att jag kunde sitta på en gren och studera vad, varför och hur de gör när de jobbar.

Sen finns det förstås spår efter andra djur också - här har en ekorre trippat runt i sanden.

Vattnet i ån står för årstiden extremt lågt, och sandbankar dyker upp både här och där.

Mina trogna vapendragare Humla och Hallon är med mig överallt och hela tiden...

... och så här ser det ut när man gått en stund med dem (plus en lånehund den här gången) kopplade och fotograferat…

Sammanfattningsvis har det alltså varit en kall men fantastiskt vacker och solig inledning på våren, och när jag återkommer om någon månad hoppas jag kunna visa lite mer grönska (!) och fler fåglar.